English-born American, 1829-1901 American painter of marine and historical subjects, b. England. He came to the United States with his family in 1844. In 1899 he completed a series of 13 paintings illustrating epochs in the maritime history of America from the landing of Leif Ericsson to the return of Admiral Dewey's fleet from the Philippines in 1899 (Pennsylvania Mus. of the Fine Arts, Philadelphia). His brother Thomas Moran, 1837?C1926, was an American landscape painter, illustrator, and etcher. He accompanied the exploring expeditions of Professor F. V. Hayden to the Yellowstone River (1871) and of Major J. W. Powell down the Colorado River (1873). Subsequently, he made the illustrations on wood for both expeditions' reports and the sketches from which he painted the two large canvases now in the Capitol at Washington, D.C., The Grand Canyon of the Yellowstone and Chasm of the Colorado. In 1884 he became a member of the National Academy of Design. As a painter Moran was strongly influenced by the art of Turner. Other examples of his painting are Bringing Home the Cattle (Buffalo, N.Y., Mus.); The Grand Canal, Venice; The Dream of the Orient; and Tower of Cortez, in Mexico, a watercolor. He also produced many etchings and magazine illustrations on wood.   Related Paintings of Moran, Edward :. | Good Morning | New York Harbor | Ships at Sea | Statue of liberty in United States | Statue of Liberty Enlightening the World |
Related Artists:
Eliseu Visconti
1867-1944 Eliseu Visconti Gallery Brazilian painter and decorative artist, of Italian birth. He was taken as an infant from Italy to Rio de Janeiro. In 1884 he began studying in Rio de Janeiro at the Academia Imperial das Belas Artes and the Liceu Imperial de Artes e Of?cios under Victor Meirelles de Lima, Henrique Bernardelli (1837-1946) and Rodolfo Amoedo (1857-1941). He was active in efforts to eliminate the academy's rigid academic discipline. He went to Paris in 1892 and attended the Ecole des Beaux-Arts and the Ecole des Arts D?coratifs, where he was taught by Eug?ne-Samuel Grasset. At the 1900 Exposition Universelle in Paris, Visconti won a silver medal for the paintings Youth (1898) and Dance of the Wood Nymphs (1899; both Rio de Janeiro, Mus. N. B.A.). Following the Pre-Raphaelites, his main influences were Botticelli and other painters of the Italian Renaissance, but he was also affected by Grasset and Art Nouveau. On his return to Brazil, among the works exhibited in 1901 in Rio de Janeiro were a series of ceramic objects with Brazilian floral motifs and designs for postage stamps. His florid style began to give way to Impressionism in the stage curtain, circular ceiling panel and proscenium frieze he executed for the Rio de Janeiro Teatro Municipal (1906-7; in situ). In 1906 he became director of painting at the Escola Nacional de Belas Artes in Rio de Janeiro.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
John Ruskin,HRWS
1819-1900 English academic and critic, who had an enormous influence not only on architectural style but on the ways in which standards of aesthetics were judged. He used an Evangelical and polemical tone in his writings that not only reached a mass audience but received the approval of the Ecclesiologists. Initially encouraged by J. C. Loudon, he contributed to some of Loudon's publications, but his key works date from the late 1840s and 1850s. The Gothic Revival was well established when Ruskin published The Seven Lamps of Architecture (1849), which was an immediate success, encapsulating the mood of the period rather than creating new ideas. He argued that architecture should be true, with no hidden structure, no veneers or finishes, and no carvings made by machines, and that Beauty in architecture was only possible if inspired by nature. As exemplars worthy of imitation (he argued that the styles known to Man were quite sufficient, and that no new style was necessary) he selected Pisan Romanesque, early Gothic of Western Italy, Venetian Gothic, and English early Second Pointed as his paradigms. In the choice of the last, the style of the late C13 and early C14, he was echoing A. W. N. Pugin's preferences as well as that of most ecclesiologically minded Gothic Revivalists such as G. G. Scott. The Stones of Venice (1851C3) helped to promote that phase of the Gothic Revival in which Continental (especially Venetian) Gothic predominated. Deane and Woodward's University Museum, Oxford (1854C60), is an example of Venetian or Ruskinian Gothic. In particular, structural polychromy, featuring colour in the material used, rather than applied, was popularized by Ruskin's writings.